Chiliodling på friland

Målet med mitt chiliodlande: filosofi och praktik 
Målet med mitt chiliodlande är att få fram sorter som fungerar bra att odla utomhus i Sverige med så liten ansträngning som möjligt. Det handlar dels om att hitta sorter som redan finns och som fungerar hyfsat redan från början, men det handlar också om att gradvis anpassa sorterna genom att odla dem generation efter generation, och samla frön från de plantor som växer bäst.

Inte nog med att jag vill att sorterna ska fungera bra att odla utomhus i Sverige. Jag vill också att de ska klara sig så bra som möjligt utan att man fjäskar allt för mycket för dem. Exempelvis så väljer jag avsiktligt att inte spaljera rangliga plantor som inte klarar av sin egen tyngd. På så vis får jag se vilka plantor som klarar sig bra ändå, och så samlar jag frön från dessa. Annars leder det i förlängningen till att man står där med sorter som måste spaljeras, och det vill jag undvika, oavsett hur många generationer det tar för de evolutionära processerna att nå dithän. Förr eller senare är man där.

Enligt precis samma logik vill jag få fram sorter som t.ex. inte kräver alltför mycket gödslande. Ger man allt för mycket näring till sina plantor så står på lång sikt tillslut där med "high input"-grödor som kräver mycket näring för att växa som de ska, och som blir känsliga för sjukdommar och angrepp från insekter om man inte proppar dem med näringsämnen. Vill jag ha stor skörd så kan jag lika gärna plantera några plantor till istället för att lägga supermycket energi på att få varje planta helt optimal.

Jag tror ni ser den underliggande logiken här. Jag odlar i den jord som finns på platsen och blandar inte med vermiculit, perlite, eller leca. Jag vattnar bara när det verkligen behövs. Kort och gott undviker jag alltså medvetet alla former av "fjäsk" för mina plantor. Som det sägs ibland: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Det vill säga att många små steg, där varje enskilt steg har goda intentioner, kan ändå leda till något dåligt i ett större perspektiv.

Det krävs lite självdisciplin för att hålla sig till ett sådant tillvägagångssätt till odling. Till en början ville jag nästan reflexmässigt fjäska för plantorna och "hjälpa" dem på olika vis. Numera känner jag inte så längre, även om det händer att jag gör enstaka små avsteg från detta. Det handlar om att odla för framtiden och evigheten, och inte bara för nuet. Jag vill odla med naturens hjälp och inte kämpa emot den med näbbar och klor. Istället för växtlampor tar jag hjälp av solen. Istället för växthus så låter jag plantan stå under bar himmel, och behöver därför inget bevattningssystem, och samtidigt får jag gratis bekämpning av ohyra från naturliga fiender så som spindlar och annat. Och så vidare. Den som vill fördjupa sig i filosofin bakom detta tillvägagångssätt till odling kan läsa Masanobu Fukuokas klassiker "One Straw Revolution" från 1978 om så kallad Natural Farming:



I den mån jag "hjälper" plantorna så handlar det snarare om mer indirekt form av hjälp, så som t.ex, att odla plantorna tillsammans med gröngödselgrödor som klöver, vallört, bovete och annat organiskt material, som på sikt leder till förbättring av den jord som finns på platsen — både vad det gäller dess struktur och näringsinnehåll.

Ett klart undantag från det generella tillvägagångssättet är dock att jag sår och driver upp plantorna inomhus, innan utplantering i marken senare på våren. Annat tycks helt enkelt inte funka här i Sverige. Om fröna alls gror så blir säsongen ändå för kort för att man ska hinna få ut någon skörd på slutet. Om någon mot all förmodan faktiskt har lyckosamma erfarenheter av direktsådd av chili och lyckas få ut skörd innan det blir för kallt ute på hösten, hojta till och berätta vilka sorter ni använde och hur ni gjorde! Men jag måste erkänna att jag skulle bli mycket förvånad om någon faktiskt gör det.

Med detta sagt så kan det förstås vara kul att ha en och annan planta inomhus också, med växtlampor, växtnäring, specialjord, och hela baletten. Jag har några sådana plantor på mitt arbetsrum på jobbet, för att ha något att vila blicken på. Jag har också oftast några plantor i kruka på balkongen, med lite hästgödsel i jorden, och liknande. Det handlar då mest om att se hur olika chilisorter växer och det roliga med att smaka deras frukter — även sorter som inte går att odla på vanligt sätt i Sverige. Ändå är det bara då jag odlar på friland, i samklang med naturens element, som det känns som att jag odlar på riktigt.

[ add comment ] ( 367 views )   |  permalink

Snigelattack 
På platsen där jag odlar finns det en del sniglar av olika sorter. Det är inte fråga om någon extrem invasion, men det är ändå så pass mycket att det absolut inte är ont om dem. Rent allmänt verkar sniglarna som tur är inte överdrivet intresserade av mina chiliplantor. Vissa andra grönsaker som jag har odlat har det gått sämre för.

En dag i somras upptäckte jag dock en chiliplanta som plötsligt låg ner och såg ut att ha blivit avbiten nära marken. Om det var en snigel som låg bakom det låter jag vara osagt, men när jag undersökte plantan närmare så såg jag följande:



Där satt alltså en snigel och mumsade för fullt — mitt i självaste chilifrukten — och den verkade inte ha några planer alls på att sluta med det. Då undrar man: Varför blev inte fler plantor attackerade av sniglarna, med tanke på att denna snigel verkade så nöjd med tillvaron?

Jag kan bara spekulera, för jag är ingen snigel, men det är slående att plantan i fråga var av sorten Hawaii. I korthet är det ungefär en variant av Jalapeño som är mindre stark än vad Jalapeño är. Kan det vara så att snigeln högg in på denna Hawaiiplanta just för att frukterna i vissa fall nära nog helt saknar styrka? Av de totalt cirka 50 sorter som jag odlade detta år så hör denna till de absolut mildaste.

Ytterligare en annan detalj: Jag hade tre stycken Hawaii-plantor i år och på just den planta som snigeln hade valt ut så hade frukterna inte riktigt den patron-liknande form som annars är typisk för Jalapeño. Istället var frukterna mer avlångt spetsiga, så som många andra chilisorter ser ut. (I övriga avseenden så var dock frukterna på denna planta lik de andra Hawaii-plantorna, och även själva plantan såg ut som de andra.) Kanske var det någon recessiv gen som kom till uttryck, eller en mutation, eller någon oavsiktlig korspollinering med någon annan sort hos fröproducenten. Oavsett vilket så antar jag att det naturliga urvalet nu har sagt sitt om denna planta. Jag sparade inga frön från den.

[ add comment ] ( 204 views )   |  permalink

Svenska Chilepepparföreningen och Örtagårdens Plantskola 
Det finns en förening som heter Svenska Chilepepparföreningen. Det kanske kan vara något att kolla in om du är intresserad av chiliodling?

http://www.chilepeppar.com

Någon kanske undrar varför de stavar med 'e', dvs "chile" snarare än "chili". Anledningen till detta är enligt deras utsago att "chili" enbart är en maträtt. "Chile" ska däremot vara en mer ursprunglig benämning. Eftersom 99.9% av Sveriges befolkning skriver "chili" så tycker jag nog dock att man kan ifrågasätta vad det "egentligen" heter, även om den svenska terminologin kanske vilar på ett missförstånd från början. Men men.. därom tvista de lärde!

I föreningens styrelse finner man bland annat Rune Brand som är trädgårdsmästare på Örtagårdens Plantskola i Vinslöv. En stor del av de frön jag har odlat i år kommer just från honom och jag kan verkligen rekommendera honom. Han har ett mycket stort urval och det går att beställa frön direkt från hans hemsida:

http://www.ortagarden.com

När jag ändå är igång och tipsar så kan jag också nämna ett bra svenskt forum specifikt för chiliodling:

http://www.capsicum.nu

Detta forum är ganska nytt, men växer snabbt. Till skillnad från chilepepparföreningens forum, som man bara kommer åt om man är betalande medlem, så är capsicum-forumet gratis. På detta forum har man också möjlighet att byta frön med andra intresserade. Rekommenderas!

I övrigt kommer jag inte lägga så mycket kraft i denna blogg på att peka på andra bra resurser på nätet, utan snarare kommer jag fokusera på att själv bidra med egna erfarenheter och reflektioner.

[ 1 comment ] ( 1539 views )   |  permalink

Grobarhet hos frön som flyter eller sjunker 
Någonstans läste jag att man kan ta reda på grobarheten hos chilifrön genom att lägga dem i vatten. Man lägger alltså fröna i t.ex. ett glas med vatten och pluppar ner dem lite med fingret under vattenytan, så att de inte ligger och flyter på ytspänningen. Om ett frö sjunker ner till botten så skulle det då vara ett tecken på att det har bra grobarhet.

Kunde detta verkligen stämma? För att undersöka saken så planterade jag 137 stycken frön (inomhus) från totalt cirka 50 olika sorters chili och så såg jag till att hålla koll på vilka som sjönk respektive flöt då jag lade dem i vattenglaset. Det var lite varierande antal frön från varje sort och jag vet inte exakt hur gamla de olika fröna var som jag använde. Samtliga var inköpta via nätet.

Fjorton dagar efter sådd räknade jag hur många som hade grott. Bland de frön som sjönk så hade 44 stycken (64%) grott och 25 (36%) hade inte grott. Åtminstone inte ännu. Bland de frön som flöt så var mönstret det omvända: 22 (31%) hade grott och 48 (69%) hade inte grott.

Slutsatsen är att det verkligen tycks ligga något i detta med att frön som flyter gror i mindre utsträckning än vad frön som sjunker gör. Om man är duktig och gör ett statistiskt chi-square test så finner man att resultatet är högst signifikant. Likväl handlar det dock uppenbarligen om en tendens snarare än en absolut regel, och om man inte har gott om frön så har man ändå anledning att plantera alla frön, oavsett om de sjunker eller ej. Sannolikheten är hyfsad att de gror ändå. Om man däremot har gott om frön eller av annan anledning vill undvika att plantera frön som eventuellt inte kommer gro så kan vattenmetoden vara något att pröva. Man kan också fråga sig hur det hade sett ut om jag hade räknat igen efter ytterligare en vecka. Eftersom jag inte gjorde det så får frågan hänga i luften.

Kanske ska jag också säga att det tycktes finnas några undantag från denna “regel”. Exempelvis sjönk inga av mina frön från sorten Red Savina, men ändå grodde alla. Jag hade totalt 8 stycken frön av den sorten. Frågan man ställer sig då är om det finns någon annan faktor som förklarar detta, t.ex. om det är så att dessa frön flyter på grund av de är extra små. Det är en möjlighet, men mest spekulation. Det kan förstås ha berott på något annat också, eller så var det bara slumpen. Kanske någon annan har någon tanke om det?

Det går fint att skriva kommentarer till inläggen här. Under alla inlägg finns en länk man kan klicka på för att kommentera.

UPPDATERING: Se även uppföljaren på detta experiment i ett annat inlägg.

[ 4 comments ] ( 6152 views )   |  permalink


<<First <Back | 1 | 2 | 3 |